Sista kvällen i Shanghai efter nio dagar avverkade och det är dags att blogga lite om allt fint som har hänt.

Det hela började förra tisdagen, hemma i Stockholm, tidigare än klockan börjar gå på morgonen så begav jag mig mot Arlanda och inledde någon form av lokal Zombie Walk där jag började lufsa runt håglöst i väntan på att flyget skulle gå. Det tog inte länge innan viruset spridit sig och stora delar av flygplatsen verkade gå runt runt i samma dimma. Brains. Braaaiiins.

Resan fortsatte med att jag reste åt fel håll, tillbaka i tiden och landade i England så jag fick vända där och resa framåt istället. Ungeför tusen timmar och ett antal filmer jag egentligen inte såg så var vi äntligen framme i Kina, där kö på kö på kö med kontroll på kontroll på kontroll väntade. Jag fick skriva på att jag var frisk, fick skriva på att jag var i Kina och så vidare. Ingen kollade att jag var frisk eller att jag var i Kina dock, makten i en signatur väger tungt i byråkratin.

Efter en lång taxiresa med filbyten som hade fått svenska polisen att sätta in antiterroriststyrkan så anlände jag äntligen i framtiden – med lite sömn natten innan och 18 timmars resa i kroppen var klockan nu runt 9 på morgonen nästa dag. Jag fick lägga mig och sova en knapp timme sen talade mina värdar om för mig att i Kina, där är jetlag för hundar och småpojkar, turistresan börjar NU. Det var dessutom så fint ordnat att Daniel hade lite extra ledigt ett par dar precis när jag anlände vilket var extra skoj.

Så det var bara att hoppa in i en taxi och iväg upp på en jättehög bro (Lupu Bridge) över Huángpu-floden, med utsikt över Expo-området som ska invigas i maj.

Sen promenad genom stan och äta gott bröd och skumma dumplings direkt från hål-i-väggen och vidare direkt till den berömda tygmarknaden, där vi beställde kostym, skjortor och annat fint.

På kvällen gick vi ut och åt kinesiskt och sen gick vi och drack öl. Och sen var det läggdags – dygnsrytm effektivt återställd, smidigt värre! Powerturism – it works… även om jag var tungt förvirrad av allt som hände och inte minst all galen trafik som kommer från alla håll.

Nästa dag var jag och Daniel på propagandamuseumet som ligger precis runt hörnet, där det finns bevarat propagandaposters från olika perioder av kommunistiska Kina, med beskrivningar av hur temat förändrades beroende på vem som bestämde och vad som ansågs viktigast – hur mycket häftigt som helst. Man kan även köpa original av Maos lilla röda eller armbindlar från folkets armé eller replikor av posters och annat. Var där några dagar senare och plockade upp några posters också.

Vi var även uppe i Kinas högsta byggnad, Shanghai World Financial Center och tittade ner på en stad som såg misstänkt lik ut Sim City som jag minns det från Super Nintendo…

På eftermiddagen gick jag mig ut för att vandra på egen hand, smarta killen tog dock inte med sig nån karta och fräna WAP-telefonen med GPS kunde inte hjälpa utan internet så jag chansade mig runt i fyra timmar. Det gick bra till slut och jag fick besöka sex våningar höga Barbiehuset på vägen.

Dagen därefter tog Johanna och Albin med mig på Nanjing Dong Lu, som är en lång, bred gågata som går från Peoples Park (folkets park?) till the Bund (strandområdet utefter floden). Jag har inte sett mer neon ens i amerikanska familjefilmer om julafton. Det var fint.

Sen på kvällen gick jag och Johanna ut och “tog en öl”. Började på ett mikrobryggeri (Boxing Cat) som gör sin egen pilsner, pale ale, bitter och för säsongen även en oktoberöl – helt ok klass på brygderna också. Sålunda stärkta gled vi ner i nattklubben The Shelter, som är ett före detta skyddsrum – och när kineserna bygger skyddsrum så är det inte bara en ståldörr i en källare, här var det tunnlar och gångar och ingen luft och massvis med rök. Lägg till ett par Carlsberg och allt var toppen. Vi fick även någon märklig technoskiva i present i entrén. Sen vidare till JZ Club där de sålde alldeles för stora öl och vi blev sittande uppe på balkongen medan livebandet pumpade på nere i lokalen. Johanna svarar gärna på frågor om nästa morgon, det har hon sagt. Själv sov jag länge.

När vi väl vaknat gav vi oss ut till TaiKang Lu, ett område med massa konst, butiker, gränder, folk, mopeder och annat fint. Strosade runt där ett bra tag innan vi mötte Daniel, gick till gamla delen av WuJiang Lu och käkade urkinesiskt med “mormor kan äta” (kinesisk kalops), sniglar och massa annat mojs – gott var det i alla fall. Sen ägnade vi flera timmar åt att misslyckas med att få en båttur på floden. Blev sjuk i magen på natten, men frisk nästa morgon så ingen skada skedd. Ovan mage?

På söndag förmiddag gick vi på picknick i en park med en mycket trevlig dansk familj vars son går i skola med Albin, slappade runt i solen och gräset och fick massvis med olika order av parkvakter som sa än det ena än det andra om vad man fick göra på gräset. Att lägga ut en filt eller ligga ner var inte OK i alla fall, medan att strö tusen leksaker och mat omkring sig inte höjde ett enda ögonbryn. Fast vem vet vad som hade hänt om vi inte städat upp efter oss…

Sen tillbaka till tygmarknaden där vi provade våra fina kläder och betalade för oss.

På kvällen gick jag ut och vandrade, hittade en massa skumma gator och ställen men gick till slut in på jazzstället Cotton Club, där husbandets sångerska Sugar Mama för kvällen firade sin 61-årsdag. Bandets huvudmedlemmar var för fulla för att briljera men de två kinesiska killarna på trumpet var fantastiska. Och, jag fick födelsedagstårta! Spisa både jazz och tårta, inte en dålig kväll.

Sen blev det måndag och vi tog en tripp över floden till Pudong, där vi tänkt gå på China Sex Culture Museum, men det var borta utan vidare förklaring. Vi lyckades däremot ta oss in på China Game Developers Conference och gick runt och tittade lite på företag som visade kinesiska World of Warcraft-kloner och annat skojsigt. Tittade man på programmet hade det nog varit en hel del höjdarföreläsningar för mitt förra jobb (och kostnad därefter) men nu strosade vi bara runt en stund hos utställarna istället.

Vi ramlade även runt lite på Riverside Promenade nere vid floden och sen vidare med metron till en fake market som ligger i området, mycket påstridiga människor som talar om för mig vad det är jag ser som på alla de andra marknaderna, det blir lite parodiskt när någon går runt efter en i butiken och säger “Bag. Belt. Chopstick. Iphone. Watch.” allt eftersom man tittar på en ny sak. Som att ha dubbade undertexter till sitt liv.

Sen blev det utflykt igen nästa dag, nu lite längre, ut till Qibao, en gammal liten kanalstad med en avdelning som är grymt turistig men lite senare på dagen gick vi oss lite längre bort och kom in i de riktigt gamla (och nedgångna) delarna där det inte är hektisk kommers utan mera enkelt vardagsliv. Otroligt mycket att se.

På kvällen undrade Johanna vad jag ville hitta på – ingen annan orkade nåt men jag fick inte missa en sekund av tillfälle för nu började det närma sig slutet av resan. Tyckte Johanna. Anyhow, jag undrade om det fanns nåt ställe som spelade lite metal i Shanghai och efter lite powersurfande så hittade fröken ett ställe med ett hardcoreband som spelade, så off I went in a taxi. Bandet var väl sådär OK, men stället var schysst, trångt och mörkt och de spelade bra death i högtalarna efter förbandet. Dessutom har jag fått se en kinesisk mosh pit, vilket är nära en paradox då de å ena sidan kastar sig runt vildare än vildast för att de vet att så ska man göra men samtidigt är för artiga för att verkligen verkligen krocka in i varandra. Jag tror de använder samma sorts ekolod som de måste ha i trafiken för att lyckas.

Efter det drog jag till Cotton Club igen för att se hur bandet var i lite bättre form och visst var det skillnad – dessutom cirkulerade det en mängd olika gäster den ena bättre än den andra, men återigen var det blåset som glänste mest av alla. Riktigt sjukt svängigt och de körde en “dueling trumpets” session som gjorde en mörkrädd. Grymt!

Sen var det onsdag och nu var det riktig panik hos värdinnan, alldeles för mycket kvar att se! (Alla borde ha en sån entusiastisk guide, hade jag drällt runt själv en dryg vecka hade jag säkert bara druckit öl och sett typ ett tempel – tack igen!)

På förmiddagen tog vi Jing’an Temple, ett stort buddhisttempel insprängt mitt i smeten, samt närliggande Jing’an Park som är en superfin gammal trädgård vars historik jag nu glömt.

På eftermiddagen åkte jag själv till Yu Yuan/Old Town och direkt när jag klev ur taxin kom en kille fram och frågade om jag visste vart jag var och om han kunde hjälpa till med något. Jag tog honom för en scam artist och sa att allt var fint, men när han fick höra vart jag var ifrån talade han om att Sveriges lag, det var minsann inget vidare. Listigare än listigast eller genuint trevlig och intresserad? Dunno, plånboken är kvar i alla fall… Vandrade runt i Yu Yuan Garden som är en flera hektar stor lyxträdgård som gavs i present till nån kille som måste varit alldeles extra bra. Otroligt mycket fint att kolla på var det i alla fall. Även här finns en marknad, men nu börjar man bli trött på de envetna försäljarna…

Näst sista dagen mötte vi Daniel och käkade lunch i studentmatsalen vid Jiatong University, superbilligt och gott som all mat i Kina. Sen iväg till ett Shanghai Sculpture Space, via blomstermarknader och djuraffärer ute i gatan vidare till Xintiandi för att se platsen där kommunistpartiet i Kina grundades samt ett bevarat exemplar av en viss byggnadstyp som kallades Shikumen.

Sista dagen har vi inte gjort mycket, jag köpte en resväska för allt krimskrams jag samlat på mig och postade några vykort. Vi gick ut och käkade gott och nu sitter stackarna artigt uppe medan klockan sakta glider mot löjligt sent…

Det föregående programmet var bloggat i ovana, panik och i övermod, inte alls många timmar innan planet ska gå… saknas fortfarande en massa är jag säker på. Skulle gjort det tidigare och kanske inte försökt skriva om allt?

Sammanfattningsvis är jag i alla fall sjukt glad att jag kom hit och det har varit fantastiskt på alla sätt och vis. Väl omhändertagen hela tiden, kan varmt rekommendera turistbyrå Lind och Lundqvist för alla intresserade. ;)

Hela det Shanghaianska livet är hur intressant som helst och jag har till och med lärt mig navigera trafiken och sett logiken i hur den fungerar – den är 10 gånger effektivare än hemma men också när nåt väl händer 10 gånger farligare, men hade de inte kört så hade nog stan stannat. också fascinerad över att det inte finns en övre fysisk lag för hur mycket man får ombord på en moped, om kineserna bestämmer sig för att expandera kommer vi en dag bara se hela städer komma rullande över horisonten fastbundna på en miljard pakethållare. Scary tanke.

Synd att man inte kan nåt av språket alls, det är ofta en barriär, samtidigt är det orealistiskt att lära sig mycket nog för att det ska göra skillnad inför en så kort vistelse?

Skulle definitivt vilja ta en tripp till senare, i lite lugnare tempo när man nu redan vet lite om hur det är och bara leva livet lite här, men egentligen skulle man vara här längre ändå i så fall… vi får väl se!

Oförglömligt i vilket fall, mycket tack vare familjen på plats. Stort tack igen!

/ Stoffe